Blogg

Symboliskt pass, lite klyschor och nyårslöften

Jag har precis avslutat det här året med ett av årets tyngsta pass.

15 kilometer löpning och jag fick slita för varje meter och varje steg.

Sådana pass är INTE roliga och jag känner mig slut som artist. Det gör jag varje gång jag precis har avslutat ett likadant pass. För de kommer och går, de där astunga passen. Det har jag lärt mig.

    Å andra sidan är det väl symboliskt för hela mitt träningsår att avsluta det med ett tungt pass där jag inte får nåt gratis :-). Det här året har ju varit precis så; slitigt, oflytigt och motgångsfullt.

    Jag pratar förstås om en hälsena som inte har velat läka på hela säsongen, en dryg månad som jag gick omkring i en pollenallergidimma, en piriformismuskel som gick i baklås och en avklippt stortåtopp på grund av en missriktad spark i närheten av en gräsklippare…

    Ja, ni hör ju.

    Men, men ”löpningen är ju inte hela livet”, som jag lite klämkäckt-klyschigt försökte föreslå för en annan halvskadad löparkollega under en löprunda för några veckor sedan där vi – som bara löpare kan – gnällde ikapp om våra krämpor. Han verkade inte helt benägen att hålla med mig.

    Men löpningen är så klart inte hela livet. Jag kan ju välja att vara glad för att jag fick mer tid för hustillbygget nu när jag ändå inte kunde springa några tävlingar, dessutom var det turligt att inte hela stortån rök i gräsklipparen och den protesterande piriformismuskeln gjorde mig bara mer övertygad om att det är viktigt att få regelbunden massage – och det är ju alltid trevligt…

    Nåväl, jag har faktiskt ingen brådska. Dåliga år kommer och går, men envisa löpartanter består.

    Årets nyårslöften från mig: 

    1. Att inte tänka så mycket prestation i min träning utan låta det ta tid.
    2. Att klippa gräset i stålhätteskor i sommar.

    Nehej, nu måste jag fixa håret och övertala sonen att pirater visst har skjortor på sig inför nyårsfesten.

    Gott nytt år! Ha en fantastisk kväll och så ses vi 2017 igen.