Blogg

Medgångs-motivations-människa

Jag ska vara helt ärlig.

Min motivation är verkligen inte vad den borde vara. I klartext: Den är usel just nu.

Jag tränar ju på, det gör jag, men utan det där lilla extra stinget. Det känns riktigt segt att bara träna utan att veta om jag kan springa mer om två veckor, eller om fyra veckor eller om fyra månader. Jag har ju svårt att sätta upp nåt tävlingsmål när jag inte vet hur mycket jag kan springa fram tills dess eller om jag sedan ens kan springa den tävlingen. Eller kan och kan, det kan jag väl med risk för att göra hälsenan sämre… Och sedan blir det i så fall förlängd rehab-tid efter det och så vidare…

Men visst, det är kanske inte så konstigt att min motivation är i botten. Den här säsongen har ju gått åt hel**** minst sagt.

Den här säsongen har jag gått ifrån att satsa på att slå personligt rekord på en eller ett par distanser till att förmodligen inte kunna tävla alls. Att de två första loppen jag sprang gick sådär respektive inte alls bra gör inte saken bättre.

Vad som var dålig form och vad som var pollenchock samt förkylning kan jag bara spekulera om. Jag väljer att tro att det var dålig form och få mig själv att tro att jag måste träna ännu mer… Hatar bortförklaringar.

Att jag dessutom läser i resultaten att flera tjejer som jag sprang snabbare än förra året, nu gör grymma tider gör min frustration ännu större. JAAA, jag vet att man bara ska jämföra sig med sig själv och så vidare. Jag vet det, i teorin. Och det är inte det att jag inte unnar dem att springa bra, det är bara frustrerande att själv inte kunna vara med och fajtas om att göra liknande tider.

Jag är inte stolt över min svacka, men det är så här det är.

Jag är medveten om att jag (tyvärr) är en medgångs-motivations-människa. När det går bra är det så jäkla lätt allting. Och det har ju gått bra för mig i tre år nu. Då är motivationen på topp av sig självt. Tro fan att jag nästan hade glömt hur det är när tiderna sviker och resultaten uteblir. Jag hade förträngt hur det känns när kroppen inte svarar och jag underpresterar. Jag hade glömt hur det är att ha en långdragen skada och sist jag hade det så hade jag inte barn, familj och byggprojekt så då kunde jag i princip bo i simhallen och på gymmet och rehabträna dygnet runt.

Så är det inte nu. Nu får jag slita för och deala om varje träningsminut känns det som. Och det är inte för att min sambo inte låter mig träna. Det gör han absolut. Det är bara att vi håller på att bygga till huset också och varje minut jag är iväg och tränar är en minut mindre husbygge på grund av: svårt att bygga hus med tre-åring i hasorna.

Nåväl, jag har väl mer eller mindre bestämt mig för att inte tävla den här säsongen alls. Om det nu inte händer något mirakulöst med min hälsena. Men jag är inte det minsta sugen på att åka till Lidingöloppet och inte ha chans (på grund av utebliven träning) att göra en bra tid. Att genomföra lopp är inte min grej. Jag vill ha förutsättningar att göra bra ifrån mig.

Så jag kommer att fokusera på att blir bra i hälsenan. Ordentligt bra.

Det hade varit kul med nåt slags mål på vägen (som inte innefattar löpning) för att boosta motivationen, så hör av er om ni har några förslag.

Kanske jag äntligen ska ta tag i mina chins och klara tio stycken innan sommaren är slut…? (inte för att det gör mig till en bättre löpare men, men…)

Dagens träning:

Förmiddag: Löpning distans 15 km

Eftermiddag: Cykel 62km

 

Glass-stopp i Påryd på dagens cykelrunda.

Glass-stopp i Påryd på dagens cykelrunda.