Blogg

En kärleksförklaring

Jag älskar Lidingöloppet.

Jag har absolut varit ledsen, bitter och besviken över att den här säsongen egentligen bara blev två stafetter och tog slut innan maj månad hade börjat. Men jag är ganska bra på att släppa, ta nya tag och hitta nytt fokus.

Det är klart att rehabträningen inte har varit superkul alla dagar (se tidigare inlägg) och att jag har haft mentala dippar, men det har ändå fungerat hyfsat bra.

    Men i lördags var det lite jobbigare. Då gick Lidingöloppet. Lidingöloppet var mitt huvudmål med den här säsongen och jag sprang jättebra där (med mina mått mätt) förra året.

    Av någon anledning så passar Lidingöloppet mig väldigt bra. Jag har gjort några av mina bästa lopp där. Det var också Lidingöloppet som fick mig att satsa på löpning en gång i tiden.

    Min mamma sprang en del tävlingar och jag fick för mig att jag skulle springa Lidingöloppet – då i min åldersklass så man sprang sista milen – och ha shoppinghelg i Stockholm. Det lät mysigt, tänkte jag. Jag tränade inte särskilt mycket löpning på den tiden. Jag var fotbollsspelare i första hand, men ökade förstås träningsmängden litegrann inför loppet.

    Mitt mål var främst att genomföra loppet (jag tävlade ju aldrig annars) och jag blev 39:a i K20-klassen på 43:56. Det var 1994. Det var inget superresultat så klart, men ändå tillräckligt bra för att jag skulle känna mig taggad att satsa mer. Året efter sprang jag på 40:14 och blev bland de tio bästa i K22-klassen. Och efter en säsong som förstördes av järnbrist så lyckades jag springa på 40:08 1997. Så retligt att jag aldrig tog mig under 40 minuter på den där sista milen…

    Jämför man mina resultat på Lidingöloppet med till exempel banlopp eller andra gatlopp så lyckades jag konkurrera bättre just på Lidingöloppet. Jag vet egentligen inte varför. Jag är sjukt dålig på att springa i nerförsbackar så det kan i alla fall inte vara grejen. Nu för tiden är jag dessutom kass på uppförsbackar – man bor ju på Hagbyslätten – så förra årets resultat är egentligen oförklarligt.

    Kanske är jag en ganska stark löpare, jämfört med att vara lätt och snabb. Det kan kanske vara bra på den banan. Eller nej, den hypotesen håller inte heller. För på 1990-talet var jag liten och lätt. Med hjälp av ett problematiskt förhållande till mat så vägde jag i alla fall fem kilo mindre än i dag.

    Skit samma. Jag och Lidingöloppet är kompatibla bara.

    Jag gillar verkligen också att Lidingöloppet verkligen är ett terränglopp på riktigt. Upp och ner, går i skog och på stigar (lite asfalt också i och för sig) och vill/hinner man inte stå i kö till en Bajamaja precis före start så finns där bra skogspartier, träd och buskar att uträtta i sista stunden-behov i. Det är nog så viktigt. 😉

    Nästa år hoppas jag kunna stå på startlinjen igen och få återförenas med Aborrbacken och allt annat mysigt man träffar på under de tre milen.

    Så här glada var jag och Alfred när jag gick i mål som 18:e dam på perset 2:13:50. I år hade den tiden räckt till en 14:e plats. Nästa år är målet att springa snabbare.

    Så här glada var jag och Alfred när jag gick i mål som 18:e dam på perset 2:13:50. I år hade den tiden räckt till en 14:e plats. Nästa år är målet att springa snabbare.

    •••

    I övrigt kan det vara lite nya roliga saker på gång. Jag hoppas kunna vara mer specifik inom kort!

    Och då pratar jag inte om nya koreografier på gymmet… (den tiden är det också nu… det luktar typ bränt om min hjärna eftersom jag försöker trycka in allt så gott det går).

    •••

    Dagen träning:

    30 mins RPM-cykling på gymmet

    30 mins CX Worx (core) på gymmet

    40 mins jogg, löpskolning och styrka.

     

    GONATT!