Blogg

Det där med balans och en magisk hälsena

Det var länge sen, jag vet.

Vad som har hänt sen sist? En del, faktiskt. Men mest handlar det om att jag har försökt hitta det där som är så svårt när man försöker och så lätt när det bara finns där; BALANS.

Balans är ett sånt där modeord som jag egentligen vill undvika. Balans, livspussel och egentid… Vecko- och hälsotidningar är fulla av de orden. Ord jag egentligen är lite allergisk mot.

Senast vi hördes var min hälsena konstaterad sämre på ett ultraljud, jag hade fyllt 40 och kände att en jobbig höst hade satt djupa spår av psykisk trötthet och stress (som även visade sig fysiskt) i min kropp.

Nu har jag försökt låta kroppen komma i fatt. Det vill säga; tillåtit mig att vila mer, vara mer luststyrd i träningen och försökt sova mer. Jag har även till viss del släppt mina prestationstankar. Jag har mentalt gett upp nästa säsong oxå. Det känns bäst så.

Det kanske låter jättekonstigt? Och vad då – det är ju bara december, nåja, snart januari…

Och ja. Det följer ju inga färdiga mallar direkt. Men grejen med mig är att när det gäller min löpning brukar saker och ting fungera bäst utan press. Det är då jag har lyckats bäst. När jag började springa och kom sexa i min åldersklass i terräng-SM trots att jag knappt sprungit tio tävlingar innan dess. När jag sprang nåt obskyrt litet terränglopp eller Virserums egna Dackeruset där enda konkurrensen var min egen mamma. DÅ kunde jag göra superbra tider.

Men när det gällde nåt; finalen på 5 000 meter på brittiska studentmästerskapen eller terräng-SM K22 när jag VISSTE att jag var i kanonform – då spände jag bort mig och fick mjölksyra innan jag ens hunnit ta i. När jag hade press och förväntningar på mig.

Lite samma som nu. När jag började springa lite mer igen efter att ha fått barn så släppte jag alla tidigare prestationskrav. Allt var bara bonus och kul. Då gick det bättre och bättre och bättre… tills den säsongen när jag verkligen uttalade mina mål (den som precis varit) och började blogga, hahaha – då gick det inte alls.

Så nu släpper jag taget igen. Jag släpper taget för att försöka hitta balans och flyt igen. Och framför allt för att läka. Ingenting går ju bra när min hälsena inte vill vara med fullt ut.

Mitt enda nyårslöfte som gäller träning kommer att vara: att inte låta prestationen vara så viktig. 

På tal om den där hälsenan så hade det ju också varit bra om den följde några som helst vanliga ”regler” vad gäller läkning.

Jag var på ultraljud i mitten på november och då såg den sämre ut än i somras med blodkärlsinväxt och så vidare.

Knappt fyra veckor senare var jag tillbaka hos sjukgymnast-Liselotte för att få en härlig behandling som skulle kunna skynda på läkningen; nånting med sticka i en nål och behandla med likström ”jo det kommer att kännas”.

Men guess what?!?!?

Då var kärlinväxten som bortblåst och sjukgymnast-liselotte och likströms-snubben trodde knappt att det vara samma hälsena de tittade på!!!

Bra, antar jag. Men tydligen helt ologiskt. De hade inte sett någon hälsena ”läka” så snabbt, så jag firar försiktigt… Jag litar inte på den jäveln (hälsenan alltså).

Och nu lagom till jul och ledighet har jag blivit förkyld så nu kör jag lite ofrivillig vila av hälsenan också.

Gårdagens träning:

30 minuter försiktig löpning (hostade bara lite)

+ corestyrka 30 minuter

(jag är helt klart mycket bättre, men snörvlar och hostar lite fortfarande)