Blogg

Äntligen en-kilometers-intervaller och äntligen helg!

Jag har sprungit en-kilometers-intervaller igen!!

Hurra, hurra, hurraaaa!

Ni som har läst min blogg och känner min hälsena lika bra som er egen bästis vid det här laget, vet att det är en stor grej för mig. Senast jag sprang dylika intervaller var i våras någon gång, typ april. Alltså nästan ett år sedan.

Men visst, det var inga snabba kilometer-intervaller. Jag håller fortfarande på att vänja hälsenan vid högre belastning. Det jag har varit mest försiktig med är just löpning i högre tempo. Och jag ska inte ljuga; både hälsenan och resten av kroppen behöver vänja sig vid högre tempo igen. Jag känner mig lite som Northug (förutom att det är noll risk att jag skulle vara övertränad) – jag är inte i den form jag känner mig bekväm i.

Okej, så vi kör lista på upplevelsen av en-kilometers-intervallerna. Listor kan man ALDRIG få för mycket av. Älskar listor.

Positivt:

• Jag kunde göra det.

• Det var mindre jobbigt att springa 1km jämfört med 500 meter (som jag gjort tidigare i vinter) än vad jag hade befarat.

• Jag kände inget i hälsenan dagen efter. (DETTA är det absolut bästa).

Mindre positivt:

• Det var på löpband.

• Det gick inte fort.

• Jag hatar att känna att jag är i dålig form (det blir tydligare när man ökar tempot lite).

Resultat: 3–3

En annan skön grej är att det snart är helg!!!

Älskar helger. Jag tycker det är ett himla härj att få ihop vardagen i veckorna och varje morgon börjar med ett smärre Dacke-uppror där min son då skulle vara Nils Dacke och opponerar sig på alla sätt (oftast väldigt högljutt) mot överheten Vasa (alltså jag) som försöker övertyga honom att han måste gå upp ur sängen. Det här med logik biter inte på snart 4-åringar, det är då säkert. En aning tärande.

Ni förstår, mitt barn är ett sovmorgonsbarn.

Så gissa vad vi ska ha både på lördag och söndag?

Just det. Sovmorgon.

Trevlig helg!

Dagens träning: 

Löpning distans 15 km med mätar-Micke

Ikväll kan det bli hemmayoga. Eller inte. 🙂